Heltäckande DNA-register – allvarligt hot mot integritet
Mathias Klang

Opublicerat januari 2005

Möjligheten att använda sig av DNA för att spåra och binda människor som är misstänkta för brott är polisens viktigaste teknologiska genombrott sedan fingeravtrycken. Samtidigt utgör DNA en av människans viktigaste och intimaste beståndsdelar. Den kan ge information om en individs utseende, etniskt tillhörighet, släktskap samt anlag för sjukdomar osv. Vår genetiska information spelar därför en central roll i skapandet av vår identitet och integritet. Den personliga integriteten och individens frihet är de viktigaste elementen i en demokrati där målet är att skapa en balans mellan individens rättigheter samt samhällets intressen. De flesta är dock införstådda med att tillfälliga inskränkningar av individens rättigheter är nödvändiga för att spåra och binda gärningsmän vid allvarliga brott.

Madeleine Leijonhufvud och Björn Eriksson argumenterade först i en debattartikel (DN Debatt 27/11-04) att Sverige bör inrätta ett heltäckande DNA-register för alla personer som är födda eller bosatta i landet med syfte att bekämpa brottslighet. De argumenterade vidare att detta inte var ett hot mot den personliga integriteten. I ytterligare en artikel (DN Debatt 8/1-05) argumenterade de vidare att riksdagens undantagslag för att använda det för forskningen inrättade DNA-registret PKU för att identifiera svenskar omkomna efter tsunamin var ytterligare ett bevis för att ett heltäckande DNA-register behövs.

Det finns stora nackdelar att använda PKU-registret till annat ändamål än det var ämnat för oavsett om sådan användning sker genom undantagslagstiftning eller rättegångsbalkens regelverk. Varje gång vi använder oss av PKU-registret i andra syften tänjer vi på en gräns vad gäller hur långt staten kan sträcka sig för att inkräkta på den personliga integriteten. Var gång denna gräns förflyttas, förflyttas även en mental spärr som gör det lättare för oss att utnyttja PKU-registret igen och denna gång till mindre värdiga ändamål. Det vi ser idag är att vi med relativ lätthet kan kringgå de hinder för användningsområden som inte var förutsedda vid inrättandet av PKU-registret. Detta visar att vi saknar ett adekvat skydd för vår personliga integritet vad gäller hantering av insamlad DNA.

Leijonhufvud och Eriksson vill dock gå ännu längre genom att polisen skall ha tillgång till ett heltäckande DNA-register som omfattar alla födda och bosatta i Sverige. De hävdar att Sverige inte tillvaratar de möjligheter som ny teknologi tillhandahåller och deras slutsats till varför det är så bygger på att ingen vill ta de obekväma beslut som krävs. Enligt dem skulle polisens tillgång till en heltäckande databas innebära att de inte behöver krångla med undantagslagstiftning eller rättegångsbalken. I denna artikel vill jag påvisa de brister som finns i deras resonemang samt de hot som heltäckande brottsregister utgör.

Leijonhufvud och Eriksson presenterar tre huvudsakliga argument för införandet av ett sådant DNA-register. Argument 1 – att motverka brottslighet. Det är sant att DNA-register kan vara ett viktigt verktyg i arbetet mot brottslighet. Dess största potential ligger i att kunna utnyttjas för att lösa brott men den kan även i vissa fall utnyttjas för att förhindra vissa brott. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ett DNA-register inte kommer att lösa alla brott bara genom att finnas till. Polisen behöver mer av andra resurser, främst behöver vi fler poliser. Genom dyra investeringar i teknologi hägrar stora besparingar. Men genom att genomföra sådana investeringar väljer vi att prioritera vissa typer av brott framför andra.

Argument 2 – Att det är kostnadseffektivt. Om ett DNA-register skulle vara lika effektiv som Leijonhufvud och Eriksson låter påskina skulle naturligtvis det vara kostnadseffektivt att utnyttja ett sådant verktyg. Men målet med rättsstaten och straffrätten är inte att vara kostnadseffektiv. Om vi använder oss av kostnadseffektivitet som ledsagare finns det mycket bättre verktyg att utnyttja än ett DNA-register. Målet är dock inte kostnadseffektivitet, målet är att skipa rättvisa och samtidigt bevara rättsäkerhet. Kostnadseffektivitet är inte en värdig argumentation i detta sammanhang, integritet är en mänsklig rättighet och integritet kostar.

Argument 3 – Att det är icke-diskriminerande. Leijonhufvud och Eriksson menar att det är orättvist att endast registrera misstänkta eller dömda de menar att det blir som en extra straffpåföljd – jag håller med. Lösningen enligt dem är att registrera alla för då är det inte diskriminerande eftersom alla behandlas lika illa. På ytan är detta en frestande argumentation. Om det råder lika villkor för alla så kan det inte vara diskriminerande, deras argument håller dock inte. Även om alla utsätts för lika villkor är vi inte alla lika i utgångsläget vilket leder till diskriminerande effekter. Att registrera alla i DNA-databaser är inte diskriminerande till sitt syfte men kan leda till diskriminerande effekter när tex databasen används för att skapa gärningsmannaprofiler baserad på genetisk information. Någonting kan alltså leda till diskriminerande effekter utan att vara diskriminerande till sitt syfte.
 
Storbritannien har en DNA-databas som sedan mars 2004 innehåller DNA-prov från drygt två miljoner människor. I princip förs alla som misstänks eller döms för ett brott in i databasen och de har ingen möjlighet att tas bort från databasen om det visar sig att de är oskyldiga eller efter att de har avtjänat sitt straff. Redan här känns det kränkande att oskyldiga människor eller människor som har avtjänat sitt straff inte har rätt till sin personliga integritet. Trots detta argumenterar Leijonhufvud och Eriksson för att vi i Sverige skall gå steget längre, dvs att alla som är födda eller bosatta ska ingå i ett sådant register.

Deras idé skulle innebära en dyr och opraktisk byråkrati för att klara av att samla in DNA. Ännu värre blir det när vi betänker vad vi ska göra med de som vägrar, de som av någon övertygelse inte vill lämna sitt DNA-prov. Ska staten ta till våldshandlingar eller repressalier mot sina medborgare för att erhålla ett heltäckande DNA- register?

För tillfället innehåller DNA i polisiära databaser begränsad genetisk information. Detta kan dock komma att förändras med utveckling av ny teknologi som för med sig nya användningsmöjligheter för DNA-proven. Dessa databaser kan användas för andra ändamål än de som man hade tänkt sig, på samma sätt som PKU-registret missbrukas idag. Detta innebär att skapande av databaser ger upphov till en risk för framtida missbruk, något som måste tas i beaktande vid skapandet av nya system.

Det viktigt att komma ihåg att felfria system inte kan skapas, inte heller existerar någon felfri databas. Båda ger möjligheter till missbruk som varken lagstiftning eller befintliga teknologiska gränser kan förutse eller skydda oss ifrån. Efter mordet på Anna Lindh misstänktes över 200 poliser för dataintrång eftersom de utan behörighet läste utredningsmaterial. En del av materialet hamnade dessutom olovligen hos massmedia. Trots att det finns skyddsmekanismer mot sådana intrång så visar praktiken att de saknar reell verkan.

Misstag som leder till att människor felaktigt identifieras har förekommit med databaser i Storbritannien och i USA. Domstolar i både USA och Storbritannien har felaktigt dömt människor till fängelsestraff på basis av DNA-bevisföringens starka värde. Exempel på fel som sker är dåliga administrativa rutiner (att man kopplar ”fel” individ ihop med ett DNA-prov), att man feltolkar DNA-profiler, att man utför illa koordinerade slumpmässiga sökningar utifrån korrupt eller felaktig data. Trots detta finns en övertro till teknologi vilket skapar en bevisbörda på den som felaktigt identifierats att försöka bevis sin oskuld.

Dessa typer av fel kan inte byggas bort genom att bygga en databas som inkluderar alla människor bosatta eller födda i Sverige. En sådan databas minskar inte risken för felaktiga domar. Däremot ökar det intresset för polisen att genomföra mer slumpartade sökningar vilket ökar riskerna för fel samt intrång i oskyldigas integritet.

Hitintills har jag inte diskuterat på allvar statens missbruk av data. Oron inför statligt missbruk av personlig data är inte överdriven. Flera stater (Nazityskland, Sovjet och Nordkorea) har, för inte alltför länge sedan, utnyttjat olika former av identifikationshandlingar för att förfölja och förtrycka hela folkgrupper. Om man ser till hur Sverige har behandlat minoritetsgrupper såsom samer och romer så är Sveriges samvete vad gäller förföljelser av folkgrupper inte fläckfritt.

I ett fritt och demokratiskt samhälle avgör vår uppfattning av integritet gränsen för myndigheters och organisationers rätt att inkräkta i människors privata sfär. Denna gräns är dock inte enbart en nationell angelägenhet eftersom Sverige har undertecknat den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilket ger Europadomstolen möjligheten för individer att överklaga när länder har gått för långt. Insamlandet och bearbetande av DNA utgör ett viktigt hot mot vår integritet och potentiellt mycket kränkande för individens välbefinnande. Det är inte säkert att den typ av databas som föreslås skulle vara förenlig med konventionen för mänskliga rättigheter.

Att kränka individens rättigheter antigen olovligen eller genom undantagsregler är inte att ta obekväma beslut, snarare motsatsen. Obekväma beslut handlar om att långsiktigt bygga upp och försvara mänskliga rättigheter mot den populära viljan.

Mathias Klang är doktorand vid Göteborgs Universitet samt redaktör till boken ”Human Rights in the Digital Age”, klang@ituniv.se & www.ituniv.se/~klang